Det finns även en "story" om min bror hur det var med han. Och jag säger då de Han är min kämpe:,)

Den andre överlevaren, kämpen

Jag träffade min sambo sommaen-01 och 25 December så var vår son beräknad för nerkomst.

De n här gången var jag inte orolig för dr hade sagt att det var så få procent som drabbades av moderkaksavlossning och att det ska hända två ggr är omöjligt..,

Men ju längre grav gick ju mer mådde jag som jag mådde när jag väntade barnet -93, jag pratade om mina misstankar för min bästa vännina som varit vi min sida sedan -87 och hon kände också igen allt...

Jag tog upp det med barnmorskan på hc men hon sade det var inga problem utan det var bara vänta och avvakta.

Så var det den 25 november och vi for till Ö-sund med barnen och skulle handla till bebisen kom men vid tio på morgonen mådde jag så dålig att vi gick in på Mc donalds och träffade min äldsta dotter och till slut sa jag till mn sambo att vi får ta handlingen sedan för jag mådde så dåligt och ville hem...

När vi kom hem så gick jag och vilade mig men måste kliva upp för att mina barn skulle rida, stod på körskolan och kunde inte förstå men ändå hade jag mina aningar...

vi gick och lade oss tidigt, vaknade som in ett töcken ville inte klarna i huvudet (de säger att det var tur att jag vaknade då för annars har jag nog blött ihjäl)

kände att det var något fel så jag tvingade mig att tänka -skärp dig, vakna!

Jag kände att det var klallt och blött i min säng och tänkte f..a..n har jag pinkat på mig eller...

Men jag kände att det rann så då fattade jag att vattnet gått, så jag tänder sänglampan och lyfter på täcket och upptäcker att hela jag och sängen är blodig, jag väser åt sambon att vakna jag patade så tyst som möjligt eftersom jag ville inte väcka flickorna och skrämma dom...

Sambon flög upp och tog tele och ringde 112, de sa åt mig ligga alldeles stilla jag fick inte röra mig och sambon, ringde grannvänninan så hon kom i rask fart, sambon sprang för att göra plats åt ambulansen och så att de kunde bära in en bår...

Ambualnsen kom, sen gick allt snett som kiunde bara det kostat vårt liv, för det första fick inte ambulanspersonalen inte in båren i våra 2 90 graders vinklade hallar så de fick ta den uppblåsbara.

När vi kom ut på båren var det snöyra och snorhalt och d  glömde att lägga över en filt så jag låg blottad blodig och naken :-(

När de lägger in mig i ambulansen lade de mig åt fel håll för man ska ligga åt andra hållet om det kommer något barn så upptäcker de att de glömt barnmorskeväskan i ambulanshallen.

När vi ska åka så får vi reda på att helikoptern inte kan landa för det är en sådan dimma utan det blir ambulans men de skulle skynda sig sade de på akuten - men sa en av vårdarna ska vi inte ta med barnmorskan....

nej, nej det är bråttomt sa de, MEN vad tror ni de gör pker ca: ½ mil x-tra åt andra hållet och hämtar barnmorskan uppe i skogen...

När vi nått halvvägs så ringer tele i ambulansen och då är det akuten som är så upprörd och undrar var vi är, de ansåg att vi borde varit framme då men vi hade då kört 5 mil av 10...

Det var så att till och med en av vårdarna gav mig vattnen i ambulansen fast de visste ine vad som skulle hända mig inte ens barnmosrkan förstod vad som höll på att hända fast jag sa vad mina aningar var, när det ar ca; 3 mil kvar då kände jag att jag började se suddigt och blev frusen och det hördes som om alla pratade i en plåtburk och då visade det säg att jag hade tappat så mycket blod så jag höll å gå in i medvetslöshet...

När vi kom in till Ö-sund i ambulanshallen så hann inte ens de som var i min ambus ta ut mig det kom fem personer och öppnade dörren och slet ut mig, de skrek åt varandra olika grejer medan en dr sade åt mig att inte bli rädd för de hade gjort i ordning operationsrummet inne på ett av akutrummen det var första gången de skulle göra ett katastrofsnitt inne på akuten...

Men det var så bråttomt, alla slet och droog i mig och jag har idag sett hur litet akutrummen är i Ö-sund och att alla dessa människor fick plats och innan snittet så var ju sambon, barnmorskan från hc och båda ambuspersonal där och de stod bara och tittade och då förstod de hur allvarligt allt var, men de fick ändå en reprimand för flera saker för nästen som kommer kanske det inte går lika bra för...

Men varför vi had sådan tur var för att det kommer blod från två håll, då första barnet föddes så hade dåmoderkakan lossnat helt, om jag hade väntat till kl 2 då hade hon varit död för det för då hade man haft 6 min på sig att plocka ut barnet..

Den andra gången då var det att det blödde mest från mig och på det viset så klarade sig barnet ganska bra, sjuk blev han inte inte lika mycket som dottern...

men jag må ha två stjärnor i himlen efterom vi klarat oss 2 ggr, det gör att om jag skulle välja att skaffa ett barn till då säger dr att jag får ligga på sjukhus sex veckor före beräknad förlossning.

Men nu har jag 6 barn som tur är och jag tror att vi fick oss en tankeställare.

Man kan ha tur en och två ggr men tredje gången gillt heter det...

Så varför bråka när det finns vesäntligare saker

Här har mamma skrivit om hur graviditeten var och hur födseln var. När hon födde mig asså:P Och här finner ni även anledningen till vrf min blogg heter som den gör:)

När jag väntade min dotter L för 15 år sedan så mådde jag inte bra under hela graviditeten...

Min dotter föddes den 28 Oktober nästan 4 veckor för tidigt hon föddes en torsdag eftermiddag...

Hela helgen innan så hade jag inte nästan känt av några rörelser i min mage, jag blev orolig och fick komma till barnmorskan på HC...

Hon skickade in mig till Östersund på Onsdag...

De ansåg att barnet var lite för lite aktiv så de skulle väcka barnet för de sa att hon sov nog hårt, de ruskade på magen, hämtade vatten som jag fick dricka , de tog fram en väckarklocka och satte mot magen med ringningen i ett högt ljud...

Men inget hände...

Dr gjorde ultraljud men drog bara snabbt över magen och sa att det såg bra ut och vi skulle inte störa dig så mycket :-0

Dr, tog då och satte sina händer där du hade ditt huvud och körde smärtsamt ner dom och ruskade om, det gjorde fruktansvärt ont...

Jag tror att han var delaktig i det som hände...

Jag fick fara hem, jag hade inte ätit på hela dagen och gjorde mig en varmsmörgås och såg dimmigt på Hedebyborna minns jag...

Jag sa till till din P att jag måste gå och lägga mig för det kändes konstigt i magen och jag var yr, dimmig syn...

När jag vaknade denna morgon så var det väldigt mycket snö och jag tog mig knappt upp ur sängen, det kändes som om det var nått som rann av mig, hela min

kropp var på väg bort...

Din P hade lovat en farbror att skotta snö och jag sa att han kunde åka iväg, jag sa till han att jag skulle ringa barnmorskan och tala om att jag inte mådde bra och att jag inte känt fosterrörelser sedan igårkväll...

Jag ringde barnmorskan och hon ringde förlossningen, jag fick en tid kl två på dagen och kl var nio...

Jag fick besök av Helena och när hon kom innanför min dörr så blev hon alldeles chockad, hon sa att jag var askgrå i ansiktet och att jag kallsvettades (hon är sköterska)

Du måste åka in nu på en gång sa hon, men jag tyckte att det var inte så långt tills vi skulle åka och jag hade inga värkar...

Efter ett tag så blev jag jättesjuk

Helena for och jag gick och lade mig...

Jag fick efter en stund en fruktansvärd smärta i magen och den var stenhård hela tiden, det var inte som värkar, mjuk, hård utan konstant hård...

Efter ytterliggare tag så blev jag ännu sjukare, det kändes som om livet rann ur mig och barnet...

Jag ringde P och sa att vi inte kunde vänta tills klockan två för jag kände att något var fruktansvärt fel...

P kom och vi for till östersund...

Vi stannde efter vägen för att jag ville pinka, vi stannade på en korvkiosk för jag ville äta innan jag kom till sjukhuset men det var den mest illa mat jag ätit någon gång så jag kräktes upp det...

Dr talade om för mig senare att det var bara ren tur att jag och barnet inte dog under resan till Östersund...

När vi kom till sjukhuset så fick jag komma in till ett undersökningsrum där de satt en kurva för att se hur barnets hjärtljud var...

Sköterskan började bli nervös, hon sa att hjärtljuden låg ner på 47, jag var så omtöcknad så jag säger till henne -är det inte min puls :-)

Hon gjorde en till ctg kurva och det visade sig att det var ännu sämre då och då sa hon att hon måste tillkalla dr...

Hon tryckte på larmknappen och det kom flera stycken sköterskor och läkare och började rycka och slita i mig...

Tog min säng och sprang med mig in till ett förlossningsrum, dr sa att de skulle ta fostervattnet och sätta en elektrod på barnets huvud för att det gick att undersöka barnets hjärtljud bättre...

Men det visade sig att det blivit ännu sämre så de bestämde för ett akutsnitt för de trodde barnet hade navelsträngen runt halsen...

De gjorde i ordning mig för snitt och eftersom de tyckte att de behövde söva mig så fick P vara med...

De gav mig ryggbedövning och öppnade min mage...

Det blev alldeles tyst och jag kände att jag var på väg att svimma, nu kände jag verkligen att jag var på väg bort...

Sedan började doktorerna att prata med varandra, jag hörde att det var panik i deras röst, jag började att fråga vad det var...

Men jag fick inget svar, jag tjatade gång på gång, till slut frågade narkosläkaren mig om jag ville sövas...

Jag sa nej...

Till slut hör jag dig skrika en liten spräcklig röst, du såg ut som en liten skogsmus där du låg i kuvösen...

Jag hörde hur dr använde en sug och de pratade nervöst...

Det tog tre timmar att göra mig klar...

Jag blev körd in till uppvaket och jag frös så jag skakade och var alldeles borta av smärtstillande...

Jag vart arg på P som satt vid min säng på en stol, jag tyckte han skulle gå uåå till dig istället, men nu vet jag varför han satt kvar...

Jag hade varit väldigt nära döden...

Jag höll på att förblöda...

Min moderkaka hade lossnat i mitten men inte på kanterna så min buk var fylld med blog innanför moderkakan...

Min moderkaka var som en tickande bomb och den lossnade när de snittade och min buk blev fylld med blod och det ville inte sluta att blöda...

Jag hade så dåligt blodvärde det var därför jag frös fast jag var så varm...

Jag fick ligga flera timmar på uppvaket eftersom jag var så dålig men fick senare komma upp på ett eget rum (fanns inte så många sådana på Östersunds bb dessa år)...

Vi fick se dig inne på prematuren du var så liten och go...

P åkte hem och de sa att du mådde bra efter omständigheterna...

Jag fick blod för att få upp blodvärdet och jag vet att jag ringde flera gånger på sköterskorna för jag ville ha smärtstillande för jag hade så ont, de svarade många gånger jag ringde på klockan att jag hade fått...

Jag somnade efter mycket om och men, jag tyckte att jag inte sovit mycket när det kom in tre sjuksköterskor inspringandes in i mitt rum...

-Vi måste skynda oss att ta med dig till din flicka för hon är jättesjuk och vi vet inte om hon klarar sig sade de...

Alldeles nyvaken, nysnittad, full av smärtstillande och väldigt sjuk själv så slängde jag benen över sängkanten och provade ta mig på benen och ställde världens dumma fråga -Vad är klockan? tio över sex sade det, ingen direkt fråga man ställer när ens barn är sjuk...

Det var så konstigt, jag kände inte ens någon smärta då, vad rädsla kan göra mycket med en människa...

De sa åt mig lägga mig ner för de skulle springa iväg med min säng, de tog min säng och sprang till prematuren...

Vad jag minns av denna händelse är för mig idag fortfarande så omskakande att jag kan känna mig, jag vet inte vad jag ska säga med glad/ledsen...

Glad för att du överlevde men sorgen som jag kände då att jag förlorade dig för ett ögonblick sitter fortfarande kvar 15 år senare...

När vi kom in med säng och allt så hade de lagt dig på en bänk där de gjorde upplivningsförsök, jag minns fortfarande ljudet av den där pumpen som gav dig syre...

Huff, huff huff...

Det var slangar, doktorer, sköterskor...

Jag tänkte, hur ska vi alla få plats i det här rummet...

Det kom en kvinnlig läkare som gav mig telefonen och sa att jag måste ringa min man och tala om att han måste komma för att barnet kanske inte överlever...

jag tittade frågande på henne, men tänkte inget mer på det utan ringde och jag hade bara sagt -Du måste komma in för flickan är allvarligt sjuk och sedan lade jag på luren...

Hur kunde dr ens ge mig ansvaret att ringa P?

Han ringde själv upp och fick reda på hur det låg till, dr sade att det var bäst att han fick någon som kunde köra han in så att han inte i panik körde för fort och hamnade i någon olycka...

Så svågern körde in han...

Men under tiden var jag ensam...

En sköterska kom fram och frågade om jag ville hålla dig i handen...

Min första tanke var, Aldrig, klarar inte det om du inte kommer att stanna kvar hos mig...

Men efter ett tag så kom tanken att jag ville att du skulle få känna din mammas närhet...

Det skjutsade fram sängen brevid undersökningsbordet...

Jag höll din lilla hand i min och bad till gud...

Jag grät stilla och viskade till gud att låt min lilla flicka leva...

Jag minns det som i en dimma men det sitter fasetsat i mitt huvud...

Det kom en dr med en stor maskin, han var från Norge och han kom och talade om för mig att de hade startat helikoptern och tänkte fara med dig till Lund för de trodde du hade ett allvarligt hjärtfel...

Denna dr räddade livet på dig...

Det var bara i ren lyckträff han var där och fick i praktiken använda denna nya maskin, han upptäckte att dina båda lungor pyst ihop och det var luft som hade tryckt ner din lungor och du hade så mycket luft så det tryckte på ditt lilla hjärta och därför blev det hjärtstillestånd...

Sedan minns jag inget mer förrän tre dygn senare...

jag minns inte ens när din P kom...

jag minns inte att jag fick träffa dig där du låg i respiratorn...

Tre hela dygn är borta...

Men de har förklarat att det är kroppens försvarsmekanism, det är när man inte orkar att ta emot mer jobbiga upplevelser...

Vi fick komma hem efter några veckor och vi mår båda bra...

Efter denna händelsen trodde jag att jag inte skulle våga att skaffa mig fler barn, men de sade att sådan här moderkaksavlossning jag varit med om drabbas så få och därför fanns det inte en chans att jag skulle drabbas igen...

Jag fick barn igen -97 och fick gå på x-tra kontroller i östersund...

Allt gick bra...

Jag blev gravid -02 igen och då var det med 100% att jag inte skulle drabbas...

Men, min graviditet var då precis som -93 och forstättningen får ni reda på den 28:e November då min yngsta son föddes...

En lång historia är svår att göra kort

Fick nå "tuppjuck" o ville skriva vad jag tyckte om var och en i min familj + visa upp allihopa:) Lr inte pappa för han hade jag ingen bild på... Men men, resten får ni se:D<3

Mamma och Anders

Mamma, du finns alltid där för mig och du fårstår mig bättre än någon annan. För du och jag har vart med om samma saker här i livet och kan drf hjälpa varandra. Du kan ibland säga att du inte är en bra mamma, att vi kanske skulle ha det bättre om vi "skaffade" en ny mamma. Men du har fel, du vet att det inte är sant. Vi älskar dig precis som du är. Du betyder obeskrivligt mkt för oss.

Anders, du är som en pappa för mig. Du har funnits där för mig, eller för oss i 9 år. Du betyder jätte mkt för oss o vi skulle inte kunna fått nån bättre styvfar än dig. Du ställer alltid upp för oss, vad det än handlar om. Och det som är så himla bra med dig är att om vi har gjort fel så låter du oss veta de o har vi gjort något bra så gör du allt för att visa att du uppskattar det. Jag älskar dig.

Tobias, Du är en av världens bästa bröder (har ju tre o älskar alla lika mkt). Dig kan man ringa när som helst på dygnet och du har alltid tid att prata. Hur dåligt man än mår så blir man alltid gladare av att prata med dig. De senaste åren har du inte vart här så mkt, men de gånger du har de är ovärderliga. Jag älskar att höra din röst o jag älskar att höra dig skratta. Och trots att du är flera mil här ifrån och inte är med oss varje dag (vilket vi önskar du va) så finns du alltid i mitt hjärta. Så för mig är du inte alltid långt borta. Jag älskar dig.

Petra, haha först må jag bara ursäkta bilden. Men jag hittade ingen annan. Du är en syster i alla lägen. Dig kan man också ringa dygnet runt och du finns alltid där för en. Du ringer en väldigt ofta bara för att höra vad man gör, och det uppskattas. Det visar på att du bryr dig om oss och inte vill tappa kontakten. Du bor också långt bort precis som Tobias. Men du bor ännu längre bort. Det gör ont att veta att man inte kan hålla om dig när man är ledsen, utan man kan bara prata med dig. Man kan precis som med mamma prata med dig om allt, för du har också vart med om samma sak, så du förstår att man är ledsen och känner som man gör. Du är alltid nära mig i mitt hjärta. Älskar dig.

Johan, ursäkta bilden bror. Men jag har ingen annan. Den e typ 1,5 år gammal o du ser definitivt inte ut sådär nu. Men ändå, den duger. Hahahahahah!

Aja. Du o jag bråkar VÄÄÄÄLDIGT ofta. Men det är sånt syskon gör, SYSKONKÄRLEK kallas det. Visst, det kan slinka ut ett o annat jävligt kränkande ord. Men i slutänden menar vi inget av det vi sagt. Jag älskar dig exakt lika mkt som alla andra mina syskon. Och trots du säger som du säger så kommer det aldrig att ändras. Jag kommer aldrig sluta älska dig, hur elak du än må vara. Och hur mkt du än sårar mig med det du säger. För vi har våra bra stunder vi också när vi är vänner flera dagar i rad. Jag kommer ihåg hur det va när vi va små. När vi va med varandra varje dag o lekte med våra kusiner. Sprang runt i skogen o lekte indianer, uppfinnare, infödingar osv. Listan är lång. Vart tog dom åren vägen? Dom bara försvann. Jag kommer aldrig glömma allt vi gjort tillsammans. Jag älskar dig.

Julia, jahahaa du. Vi är som siamestvillingar du o jag. Vi gör allt tillsammans. Trots att du är 4 år yngre så märks inte de. Du är väldigt mogen för din ålder. Ända sen vi va små har vi vart som ett plåster på varandra. Gjorde du en sak bara gatt jag o göra det också, o du va precis likadan. Hur mkt vi än bråkar o vad vi än bråkar om så blir vi vänner igen innan vi lägger oss o sover. Dig kan jag också prata om allt med. Trots att du kanske inte alltid förstår så tar du dig alltid tid och lyssnar. Jag älskar dig.

Albin, jadu din lilla skruttunge. Vad ska man säga om dig. Du är så underbar att det inte finns ord för det. Du är en lite kämpe. Du har vart med om mkt. Du har vart en kämpe ända sen du föddes. Det är ett under att du finns med oss idag. Du är världens bästa lillebror. Jag skulle inte byta dig mot nånting i hela världen. Jag kommer ihåg en gång när du frågade mig att om jag fick välja mellan o vara rik o inte ha dig eller att vara fattig o ha dig. O jag kommer ihåg hur jag fick tårar i ögonen o frågade dig hur du ens kunde fråga något sånt. För du vet att jag älskar dig mer än något annat. O när du frågade det där så kom jag o tänka på att det faktiskt finns personer som säljer sina barn osv för att ha råd med tak över huvudet. Me jag själv skulle aldrig kunna välja bort dig för att få ha tak över huvudet. Jag älskar dig.

Martin, jadu snart fyller du 2 år. Och under dom 2 åren har jag knappt träffat dig något. O det är pga några anledningar som jag inte vill prata om. En anledning är din mor (har inte samma) som inte tål mig o jag tål inte henne heller för den delen. Men nog pratat om de. Du är så himla underbart gullig. Det finns inte så mkt o säga om dig eftersom att du e så liten o jag har inte träffat dig så mkt. De gånger jag har träffat dig så har du inte ens vetat att jag är din syster, och det gör ont långt inom mig. Och jag vet inte hur många gånger jag gråtit över det. Jag saknar dig så himla mkt. Älskar dig.

Sitter på skolan nu o ska snart skynda mej på lektion:/ Men innan de ska jag bara berätta att en underbar sak hände igår:D Och för de som aldrig trodde det här skulle hända så kan jag tala om att det hände iaf. Spec ******** som sa att det aldrig aldrig aldrig skulle bli nått mellan mej o "han" igen. Men hon hade fel, så jävla fel:D Jag visste att det sämsta jag kunna gjort va o ge upp. Så drf fortsatte jag o kämpa för det jag trodde på:) O Detta blev resultatet:D Ett fortsatt lååååångt liv "förhoppningsvis" med personen jag älskar mest av allt:,)

Charles Victor Benjamin Lautamäki, jag älskar dej mest av allt<3

Underbara Emma kommer inte idag:/ Trååk, men det kommer ju fler dagar:) Imorron blire till o sova i stan med en annan underbar person:D Nu är jag jävligt förbannad pga att en djurpark i Skåne skjutit alla sina 12 vargar. Aja, nu ska jag inte klaga mer:)

Hittade ett asa fräänt pussel som jag vill ha:) Det föreställer en "Färgpöl":) O jag älskar att bygga pussel, spec om det är en utmaning;)

 Har absolut ingenting att skriva om, men tänkte göra ett inlägg bara för att det inte ska vara så tomt:P Idag har jag haft fortsatt huvudverk hela dan:/ Tabletter hjälper inte o det har hållit i sig i 3 dagar:( Om det fortsätter så ska mamma ringa Dr igen o be dom skicka oss in till stan.

Nu ska jag försöka sova, är asa trött:)

Nu blire sängen för mej:) Mamma tvingar mej till o "vända" på dygnet... Jag klarar aldrig av det, men nu ska jag iaf försöka:P Så nu säger jag gonatt:) O dom som tänker fortsätta vara uppe får ha en fortsatt trevlig "natt":D

Idag har jag inte hunne sktivit nånting. Vaknade kvart över 1 idag o hade jätte ont i huvudet o i knölen på halsen. Så mamma ringde till Dr o vi fick en tid tjugo över 2... Så jag hann bara o klä på mej o diska sen gatt vi åka. När vi kom dit så pratade vi med Dr o sen fick jag ta sänka o halsprov:/ Sen så nu ska do skicka en remiss till ÖNH stan så jag ska få en tid där för o kolla upp vrf jag har ont i huvudet hela tiden o vrf jag har en knöl på halsen. Knölar på halsen kan tydligen vara allvarligt, o de gjorde ju inte saken bättre:( Sen jag kom hem har jag bara pratat med "hemliga" personen;) Trevligt säger jag bara;P O NU vill jag ha måndag, för jag vill träffa "hemliga" personen + att jag kanske ska sova med personen i stan hela veckan:D Hoppas hoppas hoppas:D