Varför skär man sig?

Det finns flera förklaringar. Man kan se det som en del av en subkultur, i samma klass som piercing och tatueringar. Det handlar då inte så mycket om självdestruktivitet som att vilja höra till en grupp. Andra menar att det är mer komplicerat. Då är det inte en livsstil utan ett uttrycksbehov. Det är ett uttryck för vår individualiserade kultur. När alla områden är kolonialiserade och kommersialiserade, är kroppen det enda autentiska och äkta som finns kvar. Kroppen blir till ett projekt, genom kroppen får man fram något som är autentiskt, genom till exempel träningsdoser. "Det här är iaf på riktigt". Smärtan är ändå något som man har kontroll över. Tidigare kanske ungdomar gick ut på stan, skrek och slog varandra på käften. Nu kan man se det som att de skriker inåt ist. Många är intoverta snarare än extroverta. Skärandet är också förknippat med en stor ångest över att ha skurit sig. Man är rädd över att andra ska se vad man har gjort.

Vem skär sig?

Svårt att säga. Det är ett så tabubelagt område. Historiskt sett har man brukat säga att arbetarklass och pojkar är mer utåtriktade, så möjligen är medelklassens barn överrepresenterade. Jag skulle gissa på att det snarast är högpresterande tjejer, som har höga förväntningar på sig. Att skära sig blir ett sätt att lätta på det inre trycket. En känsla av närvaro - världen må vara uppochner, men smärtan och blodet är riktigt. 

En del hävdar att företeelsen kan "smitta"

Skriver eller talar man om det för mycket så börjar fler skära sig. Är det så?

Ja, det finns nog en slags social smittoeffekt. Det kan ju vara så att man redan har haft beteendet och genom medierna får man begreppet, ett namn på det. Eller också har man behovet, läser om fenomenet och får behovet förlöst genom det här beteendet. Det kan ju också vara så att man tycker att det verkar ballt, jävligt tufft, då är det mer livsstilsrelaterat. 

Vilken hjälp finns det att få?

Jag tror att BUP och kuratorer och samhällets resurser ofta är bra, om de utnyttjas på rätt sätt. Men man kan också lyfta fram individualiseringen och att var och en ska vara sin egen lyckas smed: lyckas du är det bra, misslyckas du får du skylla dig själv. Då blir det en samhällsfråga, en Zeitgeist, som den enskilda individen har svårt att rå på. För att motverka det behöver man en känsla av sammanhang, av att vara en del av kollektiv av kamrater eller nära vuxna.   

Denna vecka blir det Wentworth Earl Miller III. Det är väl ganska solklart;) Vem gillar dessutom inte "Prison Break"?:-O Det går inte att inte tycka om det och definitivt inte att undvika att Wentworth är snygg:P