Nu har det gått över 2 veckor utan Victor och jag håller på o få nått fel... Jag saknar honom så himla mycket och jag önskar att han va här. Fast än jag vet att det aldrig kommer att hände och att jag måste glömma allt och gå vidare så kan jag inte, det är helt omöjligt. Hur ska jag nånsin kunna radera 2 år utav minnen ur min hjärna. Det är ju typ det enda som finns kvar där uppe. Jag har aldrig känt såhär förut och det kan bero på att det är va första gången jag någonsin älskat någon. Jag litade på honom till 110%, jag kunde berätta allt för honom. Vad det än handlade om så lyssnade han och behövde jag gråta så tröstade han mej. Jag saknar allt som vi hade tsm. Jag har kunna hållt mej ifrån att gråta i nästan en vecka, men nu går det inte längre. Det bara kommer hela tiden. Allt påminner om honom. Ibland när jag bara sitter helt stilla och blundar så kan jag känna hans doft:,( Inatt drömde jag att vi vart tsm igen och att vi va hos honom. Sen vart hans mamma jätte arg o sa att nu fick vi fan bestämma oss om hur vi skulle ha det och sen sa hon att jag aldrig mer fick komma dit mer och så slängde hon ut mej:s Skit mysko dröm. Men det allra värsta va att jag fick för mej att han låg breve mej när jag vaknade imorse:,( Jag önskar att det verkligen kunde vara så någon gång. Att en morgon när jag vaknar så ska han ligga där breve mej. Bara en sista gång. Jag skulle hålla om honom som om han var det som höll mej vid liv (vilket det är). Fast än det inte är vi längre så är det honom jag lever för. Jag älskar honom så obeskrivligt mycket:,( Aja, nu ska jag sova tror jag. Har haft barnkalas idag, 11 stycken galna 7 åringar... Ganska utmattad... aja, gonatt...